Fråga inte, för jag har inget bra svar. "England"
Jag vet inte längre hur jag lyckas. Är det bara jag som märker det? Att livet går emot mig. Det finns tydligen ingenting jag kan göra längre för att försöka hjälpa mig själv. För att nå den lyckan.
Jag stod där, handfallen och ensam i mina tankar om att jag var den enda på hela jorden som fällde tårar just i detta ögonblicket. Ingen kunde väl vara så ledsen som jag? Ändå har jag sett världens barn, rest genom Afrikas bakgrund. Hållt barnen i famnen för att försöka förstå hur folk lever runt om i världen, bakom mina stängda dörrar. Ett svenskt bortkämpt barn som jag är. Men även en svensk kan känna sig ensam och trött på pengar och rinnande vatten. Man blir så bortkämd av det som tillhör ens vardagliga vardag att man gråter över sånt som för ett annat barn hade kunnat vara rena lyxen.
Jag skäms. Men det gör så ont. Jag ville så gärna där och stod och såg min pappa i ögonen. Han hade beställt en resa, till oss barn. Till hans barn. Vi skulle flygga, vi skulle flögit tillsammans just idag. Till självaste Manchester. Och dom flög min pappa och mina syskon. Medan jag och mina tårar som redan runnit länge och satt sig som en blött rena runt halsen på mig, gick ut från flygplatsen i köpenhamn. Med min biljett i handen och ett ogiltigt pass.
Jag gråter för att jag hade räknat ner dagarna. Jag hade längtat och hoppats. Och det sista min pappa sa till mig innan jag lämnade dom för att ta rulltrappan som skulle ta mig tillbaka till Sverige, Helsingborg och tryggheten var: Nina vi ska göra detta tillsammans. Jag såg hans ögon fyllas med tårar. Sen fortsatte han: Vi beställer en ny resa, ingen ska få skilja på oss. Sen åkte dom. Jag med, men jag åkte hem.
Just nu när jag ligger i soffan hemma i Sverige och skriver detta ligger dom väl på nått fint hotell och sover eller beställer ytterligare en öl i baren. Ta mig här ifrån. Ta mig till England.
Jag kan inte hjälpa att jag på nått viss hatar mig själv för att jag svek min pappa så. Jag kände mig mer eller mindre som världens sämsta dotter där jag stod och såg han besvikelse över att behöva åka utan mig. Där kunde jag stå, med mitt minst sagt dummaste innersta samvete, som glömt bort att se till att i alla fall ha fixat passet. När dagen var kommen att åka. Inte ens det klarade jag av.
Det har varit jobbigt nog ändå, den senaste tiden. Gråten har suttit i halsen på mig länge och idag grät jag nog mer än någon annan gång på mina snart 20 långa år. Tårarna vill inte hitta något slut. När ska jag inse, att livet inte bara är orättvisst utan även en lärdom, en skola. För idag har jag insett vad det innebär att ta ansvar. Att vara vuxen. Min mamma håller inte längre reda på att allt och ser till att jag slipper gråta. Mina föräldrar kan inte skydda mig hela livet. Nu vill jag stå på mina egna ben. Om det finns någon chans kvar att hitta lyckan igen. Den som håller livsglöden uppe, så ska jag finna den på egen hand.
Inte saken att jag bara vill till England, jag vill göra det med er.
Jag börjar om, jag har redan börjat räkna ner..
Nina "stolt" Fogelberg. Min pappas efternamn.
Jag stod där, handfallen och ensam i mina tankar om att jag var den enda på hela jorden som fällde tårar just i detta ögonblicket. Ingen kunde väl vara så ledsen som jag? Ändå har jag sett världens barn, rest genom Afrikas bakgrund. Hållt barnen i famnen för att försöka förstå hur folk lever runt om i världen, bakom mina stängda dörrar. Ett svenskt bortkämpt barn som jag är. Men även en svensk kan känna sig ensam och trött på pengar och rinnande vatten. Man blir så bortkämd av det som tillhör ens vardagliga vardag att man gråter över sånt som för ett annat barn hade kunnat vara rena lyxen.
Jag skäms. Men det gör så ont. Jag ville så gärna där och stod och såg min pappa i ögonen. Han hade beställt en resa, till oss barn. Till hans barn. Vi skulle flygga, vi skulle flögit tillsammans just idag. Till självaste Manchester. Och dom flög min pappa och mina syskon. Medan jag och mina tårar som redan runnit länge och satt sig som en blött rena runt halsen på mig, gick ut från flygplatsen i köpenhamn. Med min biljett i handen och ett ogiltigt pass.
Jag gråter för att jag hade räknat ner dagarna. Jag hade längtat och hoppats. Och det sista min pappa sa till mig innan jag lämnade dom för att ta rulltrappan som skulle ta mig tillbaka till Sverige, Helsingborg och tryggheten var: Nina vi ska göra detta tillsammans. Jag såg hans ögon fyllas med tårar. Sen fortsatte han: Vi beställer en ny resa, ingen ska få skilja på oss. Sen åkte dom. Jag med, men jag åkte hem.
Just nu när jag ligger i soffan hemma i Sverige och skriver detta ligger dom väl på nått fint hotell och sover eller beställer ytterligare en öl i baren. Ta mig här ifrån. Ta mig till England.
Jag kan inte hjälpa att jag på nått viss hatar mig själv för att jag svek min pappa så. Jag kände mig mer eller mindre som världens sämsta dotter där jag stod och såg han besvikelse över att behöva åka utan mig. Där kunde jag stå, med mitt minst sagt dummaste innersta samvete, som glömt bort att se till att i alla fall ha fixat passet. När dagen var kommen att åka. Inte ens det klarade jag av.
Det har varit jobbigt nog ändå, den senaste tiden. Gråten har suttit i halsen på mig länge och idag grät jag nog mer än någon annan gång på mina snart 20 långa år. Tårarna vill inte hitta något slut. När ska jag inse, att livet inte bara är orättvisst utan även en lärdom, en skola. För idag har jag insett vad det innebär att ta ansvar. Att vara vuxen. Min mamma håller inte längre reda på att allt och ser till att jag slipper gråta. Mina föräldrar kan inte skydda mig hela livet. Nu vill jag stå på mina egna ben. Om det finns någon chans kvar att hitta lyckan igen. Den som håller livsglöden uppe, så ska jag finna den på egen hand.
Inte saken att jag bara vill till England, jag vill göra det med er.
Jag börjar om, jag har redan börjat räkna ner..
Nina "stolt" Fogelberg. Min pappas efternamn.
