FOGELBERG

I LOVED YOU FIRST
.. and

jag vet att orden jag talar är den sannaste sanningen jag någonsin sagt. dom små orden. som än idag ekar i mitt huvud var jag än går. jag var den som älskade dig först, den som fortfarande älskar dig och som alltid kommer älska dig högst. mitt hjärta lever för dig.

var natt i min dröm möts vi på nytt, vi springer genom åkerns vilda grässtrån. du är lika fin som då. vi leker och du tar hand om mig. långt bak hör jag en bil, ser farorna. men jag behöver inte vara rädd. du är där, inget händer mig då. jag vaknar. allt är bara en dröm, men jag vill vara kvar i drömmen, somna om igen. där lever du fortfarande.

jag går till graven, men jag kommer inte enda intill, tårarna suddar min väg. blommorna i handen ramlar ner och når marken. jag klarar inte av det. men du vet att jag tänker på dig. ingen kan älska dig som jag gör.

tårarna slutar rinna. jag lever, men en del av mig kommer alltid vara död, precis som du. jag kan skratta idag, jag ler och jag vet att tiden läker alla sår. men ingen kan någonsin ta ifrån mig ärren, ingen kan ta ifrån mig mina minnen eller min kärlek. det var vi mot världen. den stor skillnaden idag från då är att jag idag är ensam mot världens faror.
 
åh, om du bara fanns vid min sida.

kylan griper tag i hjärtat. det snöa inte den dagen du dog. då bada jag fritt i vattnet ute vid stugan. idag är det kyligt och den enda värmen jag känner är det vi dela. jag kan minnas hur du värmde mig.

jag kommer alltid älska dig. hur många år det än går ..
men jag kan inte längre dölja att ensamheten gör mig galen. ingen ser det du såg! ingen torkade tårar som du.
just nu behöver jag dig mer än någonsin.

jag ska krypa rätt ner i sängen nu. somna in, jag vet jag är sen. du står redan vid drömmarnas port och väntar på mig. förlåt jag kommer nu, jag längtar efter dig. god natt och sov gott!

.. nu är jag där jag vill vara.


2002-04-06 L.F
du lämnade jorden, men jag lämnar aldrig oss.
i år är det för många år sen du .. du ..

Kramp aktigt har jag börjat vanka till liv och förstår att klockan som ringer bredvid sängen inte alls var någon sång som spelades högt i min livliga dröm om honom, inte denna natt heller.
När ska jag sluta drömma om den killen för att sedan vakna till och inse att ingenting av det har med verkligenheten att göra ändå.

Morgon är tung och jag får nästan hasa fötter efter mig för att komma in till toaletten där en varm dusch väntar, fast att en kall skulle få mig att vakna till bättre, för att orka med ännu en dag.

Inte för dagen i sig på Cerdo Bankpartner är speciellt jobbig och överansträngande framför dator, alla högar av papper och pärmar som man ska lyckas jobba sig igenom. 
Det som är det ansträngande är att lyckas se till att varje morgon se proper och lockande ut. Andra påstår att jobbet i sig kräver snyggstil. För min del har jag bara honom i tankarna när jag noga väljer ut vilka kläder jag ska sätta på mig, hur håret ska ligga och hur mycket puder som ska läggas i mitt ansikte som egentligen borde få slippa det efter allt mitt solande. 

Färdig, även denna morgon kan jag tycka att jag fått utseendet att matcha ihop för att kunna utstråla så mycket självsäkerhet som möjligt, när jag ska ta mig från kontorets stora hall till mitt prydliga skrivbord i mina höga svarta klack skor. Där pärmarna står snyggt placerade på vänster sida för att lättare kunna se ut över övriga kontoret eller rättare sagt hans arbetsplats.

Halva dagen har gått eller snarare tre månader och jag har bara lyckats få fram några enstaka God morgon, hej samt diverse fraserna som passat in i situationen när vi möts.

Han sitter med och pratar i telefon, han skrattar lite nät och frågar vilket konto personen i luren har. Hans smilgropar är så perfekt formade runt hans mun och skrattat värmer ner i magen på mig. Jag vill skratta med honom. Ögon slår en blick runt honom och det känns som hans blick stannar bara några få extra sekunder när han möter min. Några sekunder känns som en hel evighet. Och det räcker. Han ser väl mig. Eller har han stannat med sin självsäkra blick lika länge vid mitt skrivbord som han gjort vid alla andras. 

Tänk om det bara är jag som vet, bär jag på en hemlighet. Kan ingen annan se det jag ser?

De jag möter när jag kollar i spegelbilden är allt annat än säkerhet, jag som vill vissa mig så stark, har jag någonsin lyckats. Han kan inte få mig så svag. Jag inser. Att när jag sitter framför datorn hemma i min trygga tillvaro där han inte kan se mig, inte höra mig. Här i mitt enkla hem framför datorn där jag inte behöver vara rädd för att göra bort mig. Inser jag, att han visst fångat hela mitt intresse. 
Så jag börjar förstå, för annars hade jag väl aldrig öppnat läken som skulle komma att kalla sig Bloggen och dessutom valt att skriva om just honom.

---