FOGELBERG

Jag är förbannad. Förälskad och förbannad. Jag ringer. Det går signaler. Hej det är .. Hallå, någon där? Förstummad. Får inte fram att ord längre. Och dom små orden som kommer fram är så tysta att du inte ens kan höra dom. Orden jag vill säga till dig har jag för längesedan redan förutsett. Men dom är som fast i magen på mig. Luren läggs på. Först nu törs jag skrika ut vad jag känner. Jag försöker få dig att förstå hur kort livet är. Livets hjärtslag sitter i generna. Hur många slag hjärtat ska slå innan vi dör. Och det är du som får mitt hjärta att slå. Vad händer om jag aldrig kommer våga berätta det för dig. Att det är du som sakta tar livet av mig. Jag har försökt så många gånger. Denna gången ville jag lyckas. Men den pipande signalen i mitt öra är allt som finns kvar och inatt är det ingen annan än den svarta natthimlen utanför mitt fönster som ser mina tårar på kinden. Jag vill ha dig nu. När du är varm. Jag vill leva det korta livet med dig om det så skulle vara i bara en dag. Jag väljer en kyss. En enda kyss från dina levande läppar framför en evighet med din kalla kropp långt ner under marken för det är där vi hamnar när vi dör. Sida vid sida. Hand i hand. Och älskling, vi kommer inte ens veta om det. Det är dit vi kommer när vi har älskat varandra till döds. På riktigt. Men älskade, älskade du. Jag vill ha dig varm. Jag vill ha oss liv.

För du får inte säga att vi ska vara tillsammans i himlen
när jag vet att himlen inte finns ..