FOGELBERG

Skriket ekar fortfarande i hennes huvudet, där hon sitter i hopa sjunken på hallagolvet med benen upp till hakan, fast att hon vet att han redan slutat skrika för flera minuter sen. Hon vet att han slagit igen ytterdörren för att ge sig iväg. Men rädslan av att våga kolla upp från händerna som hon fängslat sitt ansiktet med, är ett tveksamt steg. Hon vågar knappt riskera att möts av ännu en handflata eller ännu värre, hans knytnäve, tänk om han inte gått. Hon sitter länge, innan hon drabbas av panik och flyger upp från det kalla klinker golvet, tårarna har torkat in på hennes kinderna och ansiktet svider. Benen bär henne bort mot spegeln, det hon ser är det sista hon vill möta sin blick med. Kroppen är magrare än en lyktstolpe och påsarna under ögonen och det svullna ansiktet gör inte att hon ser piggare ut. De små trosorna och den lilla röda koftan är allt som täcker hennes lilla kropp.

Hon står med ett handfast grepp om ytterdörrens handtag, fast besluten om att våga öppna den svarta dörren som varit hans täckmantel hela tiden, bakom den dörren har han gjort henne mycket illa i två långa år. Med sin magra lilla hand trycker hon ner handtaget, plusen slår omkull henne och innan hon vet ordet av, står han framför henne i dörröppning. Innan hon faller mot det hårda golvet, hinner hon slåss av en blotta tanke, tänk om mamma levt.

Han ser ner på sin dotter, det är blod överallt. Han kilver över hennes lilla kropp, går mot köket, häller upp en stor kopp kaffe, sjunker ner i stolen. Han har inte ens mage att kunna fälla en tår, hon var ju bara sex år.