FOGELBERG

Jag vänder mig om, jag ser bakåt på allt jag haft och allt jag gjort. Jovisst var den tiden något av det bästa och mycket jag kan glädjas åt idag. Men jag längtar inte tillbaka, jag ser framåt. Var jag än kollar ser jag bara ett starkt ljus. Även om jag så gärna vill kunna se en liten skymt av vad min framtiden har att erbjuda på så möts jag ständigt bara av dessa eviga strålar. Det kanske är de sköna med att se framåt, att slippa få vetenskap om hur ens framtiden faktiskt ser ut. Jag lever nu, det som jag har upplevt är idag bara minnen och det som kommer hända här näst är alltid dagen innan en gåta.

Ser jag verkligen så framåt som jag påstår mig göra? Jag försöker lägga av att växla ord med mitt förfluttna, men något får mig att ständigt kolla mig över axlen, finns det något jag saknar? Eller är det bara den sista tidens alla världs problem som får mig att tviva på hur bra jag mår?

Jag har med ärliga ord gott vilse, i mig själv och i livet och över allt hittar jag nya gångar att förvirra in mig i. Om jag gör fel, rätta mig istället för att bara kolla på.. när jag trampar snett och ingenting längre blir rätt. 

Hej, jag klarar mig!
Nina wtf.

Jag släpper dig aldrig, Andreas.
Hoppas du förstår att jag inte missunnar dig någonting i hela världen, tvärtom. Jag vill att du ska göra allt och må underbart. Du är den jag vill se vara lyckligast.

På måndag kommer beskedet om jag ska till Malta eller ej! Och i helgen tänker jag supa bort mina synder!