20 Iprem och en dos kärlek.
Landade på jobb på för en timme sedan.
Sitter och småfryser hela tiden, men de gjorde jag förvisso hela förra veckan också. Min kropp verkar inte vilja bli riktigt frisk, har ont precis över allt och benen skakar non stop. Var enda ben i mig är som en öm punkt. Men det sista jag vill är att sjukanmäla mig och åka hem för att krypa ner i min säng. Jag klarar det helt enkelt inte. Att bara ligga där och tycka synd om mig själv, som om jag inte gör det redan. Men det inte samma sak, här håller arbetet igång mig och får mig lite på andra tankar. Du smittade mig och stack.
Låt mig få bli frisk.. Så jävla frisk att jag kan börja njuta av livet igen.
Egentligen borde jag inte vara så himla förvånad, jag har inget som håller mig varm längre.
______________
Annars verkar veckan se ljusare ut än på länge, om min kropp vill ge med sig. Idag bär det av till Ann-Louise för lite nagelvård och fotvård. Träningen får jag dock nog stå över denna veckan, men på onsdag är det hampan och ett glas vin på det. Måste ta mig tid att åka till Ljungbyhed också, allt för länge sedan. Ja men jo sen börjar ju Helsingborgs festivalen på torsdag så då lär ni väl hitta mig där en del av dagarna.
& igår var en mysig dag. Så den måste jag också nämna i all hast. Ute och åt först med Päronen och mina systrar och även vår alls fam Åberg. Sen stack jag och lill-sis på bio och kollade in Mamma mia. Tack ja jädrans sån härlig film, Där fick man många varma skratt och all musik får mig alltid lika glad.
Dock slutade kvällen lite konstigt när jag väl kom hem och fick slå mig ner i sängen med täcket över huvudet för att inte vissa all min ensamhet som knackade på dörren. Usch, jag grät både av någon slags lättnad att inte ha några frågor kvar och någon stans inom mig av ren olycka. Men mest av allt för att allt tillsist slutade ganska bra! Även om det för mig fanns det finare slut så var detta nog det bästa. Det slutet jag någonstans velat ha hela tiden, trotts all min kärlek jag ville kämpa för. Du fick mig att vilja kämpa för något vi båda visste slutet på. Du fick mig att tro på något ingen annan ens skulle våga försöka.
Det blev inte i så snabb hast ändå, men nu har jag skrivit det iallafall.
Livet har bara börjat och en dag vill jag bli mamma.
Tack för kaffet!
Fogelberg
