FOGELBERG

Hon viskar med mjuka andetag mot din knottriga hud, stryker med sina fingertoppar längs din rygg. Hon försöker säga något, men hudens rysningar ger henne alla svar hon förväntar sig. Som hon förtjänar. 

Ditt bultande hjärta försöker förtvivlat att plåstra om alla känslor av rädsla. Försöker tränga undan, hon vill hjälpa dig att andas. I samma ögonblick som hon snuddar sina läppar vid dina, fylls du av en värme som sätter omvärlden i skymundan. I samma bråkdel av en sekund låser du in all oro, alla sömnlösa nätter och tårar i kudden. Du vet att de kommer tillbaka. Alla gånger du fått svårt att andas, känt sig vilse och famlat i mörker. Men hennes mjuka läppar frigör dig från orons bojor. Fyller dig med mod.

- Lämnar dig aldrig, viskar hon hest.
Hoppas det är mig du behöver.