FOGELBERG

Skriket ekar fortfarande i hennes huvudet, där hon sitter i hopa sjunken på hallagolvet med benen upp till hakan, fast att hon vet att han redan slutat skrika för flera minuter sen. Hon vet att han slagit igen ytterdörren för att ge sig iväg. Men rädslan av att våga kolla upp från händerna som hon fängslat sitt ansiktet med, är ett tveksamt steg. Hon vågar knappt riskera att möts av ännu en handflata eller ännu värre, hans knytnäve, tänk om han inte gått. Hon sitter länge, innan hon drabbas av panik och flyger upp från det kalla klinker golvet, tårarna har torkat in på hennes kinderna och ansiktet svider. Benen bär henne bort mot spegeln, det hon ser är det sista hon vill möta sin blick med. Kroppen är magrare än en lyktstolpe och påsarna under ögonen och det svullna ansiktet gör inte att hon ser piggare ut. De små trosorna och den lilla röda koftan är allt som täcker hennes lilla kropp.

Hon står med ett handfast grepp om ytterdörrens handtag, fast besluten om att våga öppna den svarta dörren som varit hans täckmantel hela tiden, bakom den dörren har han gjort henne mycket illa i två långa år. Med sin magra lilla hand trycker hon ner handtaget, plusen slår omkull henne och innan hon vet ordet av, står han framför henne i dörröppning. Innan hon faller mot det hårda golvet, hinner hon slåss av en blotta tanke, tänk om mamma levt.

Han ser ner på sin dotter, det är blod överallt. Han kilver över hennes lilla kropp, går mot köket, häller upp en stor kopp kaffe, sjunker ner i stolen. Han har inte ens mage att kunna fälla en tår, hon var ju bara sex år. 

Sängen var sådär härligt ny ren bäddad när jag kröp ner under täcket efter en dag som närmare kunde ha kallat sig världens mest långsinta dag. Den hade känts som om den aldrig skulle ta slut. Varenda sekund blev till långa minuter som bara tickade långsammare och långsammare. Men nu var den slut, äntligen. Morgonen därpå skulle bli skönare, det visste jag.

Till och med klockan halv sex på morgonen en vanlig tisdag i Bransberga, kan man känna att det verkligen att vår i luften. Det riktigt kryper en i naken på en. Dom har lovat 20 grader idag och utan tvekan ska lunchen spenderas i det ljuva gräset utanför kontoret. Som just nu omger hela mig. Där jag sitter vid mitt enkla skrivbord. Jag vet att jag borde jobba, men tanken har spikats sig fast och jobbet blir liggande. Jag får inget vettigt gjort. Det borde göras, imorgon är min sista dag på jobbet, innan Malta. Åh, jag som velat åka direkt, nu vill jag nästan inte åka alls.

Det som innan var spänning är nu allvar. Låt mig slippa känna såhär, jag önskar jag hade haft både lusten och viljan kvar att verkligen vilja åka, då hade det känns annorlunda..

Kan klockan inte bara bli halv fem, den blir det. Bilen tar mig raka vägen till mormor och sedan hem. Huset är fullt av dom människor som jag älskar mest, alla skrattar och tårtan står på borden, hon är så vacker. Känslan av att vilja kunna ge henne allt, hon är min mamma och idag fyller hon år. Alla älskar henne, men ingen kan älska henne lika högt som jag. Dagen drar sin kos och kvällen kryper en tätt intill. Det är fortfarande varmt, och grillen glöder ännu. Mamma ser nöjd ut. Jag sitter i soffan, jag ser det jag ser. Min familj. Åh, om ni bara kunde förstå hur mycket ni betyder för mig.

Mobilen, plingar till. Sms! Det värmer att läsa ytterligare ett sms av dig, där jag sitter och njuter med filten upp över knäna och en dov tv stämma från någonstans ifrån det stora rummet, du får mig att må bra. Jag vet att vi ses imorgon, och det gör mig ännu gladare. Nu vill jag krypa tillbaka till sängen, så det kan bli nästa dag ..

Ögonen, blicken dem ger. Hur kan du bara genom att se, få mig att vilja blunda. Blunda, för att jag inte klarar av att möta din djupa blick mer.

Dem är så vackra, så djuriskt tilldragande att om jag fortsätter se, så lär jag snart falla. Falla, för dem blickarna. Som får hela mig att brinna inombords.

Munnen ler, mellan den smala springan syns de vita tänderna, jag kan inte låta bli. Jag vet att blicken du ger är allvarlig kärlek, men du får mig att må så bra.

Hela jag vill skratta. Lyckan har redan spridits sig i hela kroppen. Vi skrattar tillsammans, åh älskling förlåt, jag kan inte vara allvarlig. Du får mig att bli så glad.

Genom att bara se.

Mejlet skickades. Hela kroppen gick upp i högvarav av ren lycka när jag loggade in och såg att mejlet var besvarat. Jag ville vidarebefodra det till hela världen..

Påtal om inget alls, så var det fredag igår som spenderades hos Otto, med Danny & Knoddas. Efter en heltrevlig kväll, delade vi på dubbelsängen, och även om värmen var oändligt outhärdig, så sov jag konstigt nog väldigt gott under det brinnande täcket.

Kvällen är ung ännu och snart bär det av till Brandsberga. Dock inte alltför mycket vin eller sena småtimmar idag inte, jobbet kallar klockan 7 imorgonbitti. Än jag har inte förstått hur jag ska orka ta mig upp, ännu mindre hur jag ska orka jobba.

Jag pratar som om jag hade något att prata om. Nu är det inte långt kvar till Malta och innan jag vet ordet av det, så står jag väl på flygplatsen men en klump i magen och kollar omkring för att hitta någon som kan vissa mig rätt till S:t Julians, som skolan heter. Åh, vad jag både längtar och har ångest. Dubbelmoralen om att åka, gör mig knäpp. Det jag ville komma till, var mest att då hoppas jag kunna få någonting att prata om både på Bloggen & på bilddagboken. Som jag nu för tiden besöker någon gång i månaden. Jag är skitkass på det. Måste ta mig kragen när det gäller mina bloggar och annat shit, som helst borde uppdateras minst en gång i veckan iaf.

Det måste jag också nämna, Niklas min kära Elström, fyller ju 20 i morgon, alltså den 27 april.
Grattis Världens Bästa Du. Dessutom så fyllde PAPPA år i förrigår, (24) så ska passa på och säga att du är den mest värdefullaste PAPPA man kan ha, du är så jävla bra! Fakum är att jag älskar dig skit mycket och det gäller dig också MAMMA, som faktiskt fyller år på onsdag (29). Ni betyder allt för mig, mina älskade Päron.

Så det var det sagt, Grattis hela kittet.
Ha det extremt nice.